Havsöringsfiske

”Stress”

Jag hoppas att ni alla har förstått att vi även går bomturer? För många om ni frågar mig. Havsöringsfiskare är dock vana vid den här styvmoderliga behandlingen av sina skyddslingar. Det blir liksom inte samma sak att rapportera bomturer eftersom det inte händer nått kul, oftast. Att gå bom ingår i gamet och borde således också ingå i vår rapportering. Här kommer det alltså: Igår kväll gick jag och Patrik bom... 

Trots att allt var på plats, utom vindriktningen då alltså, hände, ingenting. Pada hade fått en ströfisk på förmiddagen och störde helt min förmiddag när jag räfsade gräsmattan. Inte konstigt man blir stressad när polarna skickar mms på blanka fiskar. Bomturen kom alltså senare på kvällen när jag var klar med gräsmattan. Vi bestämde då (för hundrade gången troligtvis) att inte åka ut om det inte var bra förhållanden och inte chansa på halvpissiga prognoser. Under förflyttning mellan fiskeplatserna försökte jag resonera kring den fiskestress som infinner sig under april/maj. ALLT händer då! Havsöringsfisket är på topp, värmen kommer och det börjar kläckas så smått i vattendragen. Laxen börjar stiga och jag som inte ens fiskar lax känner stressen. Lägg därtill att lekgäddan ställer sig grunt i vikarna och storabborren är inte blyg på våren den heller. Dessutom hotar horngäddans intåg bara ett par veckor bort. Kusten som varit tom på folk i månader börjar invaderas av diverse spösvingare och det ligger nät på var och varannan fiskeplats. Inte konstigt man är stressad.

Dagen efter sitter jag på kurs och har tråkigt, mobilen burrar i fickan. Patrik är knäckt över att jobba då förhållandena verkar klockrena till skillnad från helgen. Kursen slutar tidigt visar det sig och man har nån timme över innan dagishämtning. Vad göra tro? På tal om att ta det lugnt och inte stressa?

Svetten rinner längs ryggen efter cykelturen hem och jag rafsar snabbt ihop prylarna och ut till kusten. Svaga vindar lovar gott men möter en spinnfiskare i strandbrynet som gjort en prioritering på lunchen och hoppat käket. Han hade inte känt något. Åka hem igen? Bara ett par kast först.

Svanarna visar vägen till revet och sätter rumpan i vädret när de käkar från botten. De paddlar rundor i det stilla vattnet och svallvågorna spelar tricks när man spanar efter aktivitet från fisken. Vänta var inte det där? Kanske var det där en virvel från en fisk? Kastet ett par meter därifrån och en stor virvel av flyende fisk när linan landar över ryggen. FAAN. Då verkar fisken vara här iallafall. Inget händer på en lång stund förutom att vinden dör ut helt. En högst ovanlig händelse såhär på vårkanten. Stiltje brukar nästan uteslutande göra fisken riktigt skygg och jag är precis på väg att veva upp när en fiskrygg bryter ytan i en stillsam vältring precis utanför kastavstånd.

Hur tror ni kasten funkar när man ser en havsöring nästan göra en head n´tail? Sådär, kan jag berätta. Även om kastet inte räcker ända fram får fisken syn på flugan och jagar ifatt och klipper den. Med en något frusen hand som mer liknar en klo likt riddar Katos än ett finstämt instrument försöker jag klämma dit linan då den börjar rinna mellan fingrarna. Miss. Ut med flugan igen.

Då börjar vansinnet. Fler och fler öringar börjar jaga och gör stora virvlar, vak och plogar i den spegelblanka ytan. Stressad? Inte farligt. Lägg till att dottern ska hämtas på dagis om en halvtimme.  Jag försöker koncentrera mig på uppgiften och lägger nästa kast mot där jag såg en öringrygg precis. Smack, det sjunger i linan när jag sular dit ett kraftigt mothugg för att inte göra om mitt misstag. Upp i luften far fisken och jag försöker parera dess rörelser med diverse trix. In kommer fisken och visar upp en slank profil men en kraftig paddel till stjärtfena. Det börjar bli riktigt bra fart i blankbesorna så här års. Tre fiskar får komma in krokas av men betydligt fler smakar på flugan utan att jag lyckas sätta dit kroken.

Redan sen och jag småspringer tillbaka till bilen. Stress jämt och ständigt.

// Jeppe