Ett år med Medfluga.se

”Årskrönikan 2010”

Så var ytterligare ett år i medfluga gänget till ända. Hur summerar man ett fiskeår med grabbarna? Största fiskarna? Mest garv? Bästa bedrift? Fnissa åt årets beskung? Jag skulle kunna nämna åtskilliga fler rubriker för hur vi ska mäta eller beskriva hur vi upplevt fiskeåret. Lotten föll på mig att skriva i år, i en demokratins diktatur, två mot en i bilen på väg hemifrån ett fiskepass med motiveringen: ”du har haft en sån jävla tur att det blir du som får skriva”... Så här sitter jag nu i mellandagarna och skriver när de andra som bäst binder upp havsöringsasken 2011. Min ask kommer väl då att bestå av gamla ratade och rostiga versioner när de andra kör de heta nya mönstren, men vad gör man...

Det hela började med istid. Ni som har följt oss kan intyga om vårens inaktivitet i cyberrymden endast beroende på att vi inte fiskade helt enkelt. Så länge ingen kommer på ett vettigt sätt att presentera torrflugor i ett uppborrat hål sitter vi inne och binder flugor och dricker single malt väntar på värmen och lärkornas drill i skyn. Visst, en billig beskrivning av vårens ankomst men erkänn att ni fullkomligen älskar att gå över de torra gräsmarker när solen värmer i ansiktet och kalla vindar från havet ger oss rosiga kinder. Skit i det för fan, det enda vi bryr oss om är att havsöringen verkligen på g. Vi flugfiskar det mesta, allt vi kommer åt egentligen men havsöringen är det vi alla älskar mest. Det är den gemensamma nämnaren som medfluga verkligen har gemensamt. Vi ÄLSKAR havsöringsfiske, vi är slavar under silvret, jo, så är det. Så när säsongen börjar med premiären den 1:e januari 2010 är det sju minusgrader och drivis på havet går vi alla in i en smärre depression. Vi har tålmodigt väntat i månader för att få komma ut och svinga efter ystra småblanka och besor som är stora tröga och svarta, men alltid med en förhoppning om stort och blankt finns där när vi är ute och fryser.

Så släppte isen äntligen men fisket var misär. Micke visade att gammal är äldst och plockade en del fisk i början. Vi andra, inget. Rapporter från kreti och pleti visade sig få fisk överallt men för medfluga, nada. Snacka om misär och depression.  Visst en o annan fisk kom upp men inte som det var förr precis. Vi led alla svårt och började tvivla på vår förmåga.

Då hände det som fick hela säsongen att ställas på en kant. På ren ”tur” lyckades jag med konststycket att landa en drömfisk. Inte bara en vanlig stor firre utan ett monster. En gång i livet även för storfiskare kan man ha oturen att stå i vägen för en sådan fisk.  Havsöring i absolut toppkondition, vadandes på midjedjupt vatten, klippte min räkimitation, 5.9 kilo, blank, 78 cm, fultonvärde 1.25! Det pågar och töser! 

Vi i gänget är som ett gäng fjortonåriga tjejer och skickar ett och annat sms till varandra i tid och otid. Kanske mest när någon är ute och fiskar och de andra tvingas vara på annat håll. Patrik minns tydligt som ett av årets starkaste fiskeminnen mitt sms skickat till honom med slemmiga och skakiga fingrar. "Hö 5.9kg 78cm, blank, obs, inget skämt". Vad ska man säga? Kul kompis, fick jag tillbaka. Nä, säkert, jag skämtar inte. Va? Var? Hur? Sanningen börjar sjunka in och Patrik kan inget annat än gratta. Det är nu jag släpper bomben, stället jag tog monstret har varit en hemlighet men jag kan avslöja at den tog på det minst troliga stället: Skånes västkust, känt för småfisk men tydligen även en o annat monster.

Andra bedrifter i vårfisket efter havsöring ska nämnas Roberts snygga insats med inte en enda besa. Bara blankfisk. Försök slå det om ni kan...

Till hans nackdel får nämnaren dag när han blev rundfiskad på hemmaplan av en norrlänning i form av vår egen Fredde i blott hans andra havsöringssäsong. Tennissiffror, med enda vapen i en vanlig Magnus och Robert fick vada iland med svansen mellan benen. Vem har sagt att havsöringsfisket är enkelt. Inte Patrik iallafall, han tappade en av de stora för andra säsongen på raken. Stor och tungt som bara drog och drog för att sedan bara försvinna. Bittert, men det är väl därför vi fortsätter, för att det är inte lätt...

Det blev maj och horngäddan gjorde sitt intåg och vi kände att havet inte var vårt längre och drog oss inåt land. Stora spön, stora fiskar lockar och en del av oss placerade sig i södra Sveriges åar i väntan på det riktigt stora laxhugget. Det gick väl sådär.

Fortfarande i maj och tre av oss och en hangaround pallrade oss ner till ett varmt och härligt Slovenien. Vad ska man säga? Det bara liksom blir så. Det kanske inte är inte världens bästa fiske och den största naturupplevelsen men det är förbannat trevligt och sådär lagom svårt. Det är svårt att inte gilla det. Båda killarna som var nere för första gången sa att det blir fler resor. Jag planerar min fjärde resa dit, Robert har tappat räkningen hur många gånger han har varit nere. Vitlökssåsen på salamipizzan längs idrica och hårdrockspoolen väntar på oss. Ginklart kallt vatten och kräsen fisk. Långa tafsar och 0.14 som tjockast. Alltid runt 25 grader när vi är nere.  Pivo, säger man och en kall en kommer in... Låter skittradigt eller hur?!

Juni
 Duffers hatch kallar man det tydligen på brittiska öarna och fritt översatt blir det ungefär dumskallarnas kläckning. Danican som lockar fram storfisken helt utan hämningar och även den mest amatörmässiga kan lyckas. I vilket fall som helst kom det upp en över tre kilo på torrt under denna period. Kalla mig dumskalle om ni vill.

Fredrik for hem till Norrland för att reka lite fiskevatten åt resten av oss och fick genom nån kusins bekant till en släkting som hade varit barnvakt åt Fredrik när han var liten reda på ett laxvatten precis utanför familjen stuga. Ingen fiskar där, fiskekortet kostar i stort sett ingenting och laxen finns i mängder. Ett par hugg blev det under de få tillfällen han var där och vi ser alla fram emot 2011 års rapporter därifrån.

Jag har under en tid försökt få Robert att hoppa på tåget till fjällen men varken tid eller möjligheterna hade hittils infunnit sig. 2010 verkade det mesta gå i lås för en tripp till de outforskade och obebodda delarna av vårt avlånga land. Som vanligt när man föreslår en tripp eller fisketur går pågarna igång som små tomtenissar och flera av oss hade helt plötsligt möjlighet att åka med. Det blev jag och Robert, Fredrik och Patrik från medfluga och nån hangaround hängde på också. Första delen av resan blev en kortare vandring upp på fjället till en hemlig rödingsjö. Eftersom avståndet var kort på kartan lyckades några av oss packa liite för mycket i säckarna för att det skulle anses vara mentalt friskt men upp genom träskmarkerna skulle vi. En helt fantastisk sjö med svart vatten och rödingar som sippar nattsländepuppor från ytan. Nån, inga namn nämnda, kör med streamers, när fisken vakar!! De får naturligtvis fisk men kan de ju av förklarliga skäl inte räknas. Jag får min första röding och på torrt dessutom. Vilka vackra fiskar! Ett oväder på g in och vi spenderar ett dygn i tältet för att sova ut liksom. Regn och blåst på gränsen till kalfjället är inget vidare för torrflugefiske så vi har två val, trampa en mil längre ut i vildmarken till ett strömmande vatten som ingen av oss tidigare har besökt och spendera resten av veckan där eller gå ner från fjället och köra lättare dags attacker från allmänna vägar. Light is right brukar man säga i bergsklättringen och det bestämmer vi oss för.

Vi kör en bit bort, trettio mil närmare bestämt, vilket är bara en liten tur enligt vår norrlänning Fredrik, till ett känt strömvatten nära ett samhälle som huserar stoor öring. Vattnet som är relativt hårt fiskat bjuder på trevligt väder med kalla nätter och väldigt sparsamma kläckningar. Harren går alltid att lura till torrfluga och ett par av trevlig storlek kommer upp men med öringen är det bara smått. Storöringen i detta system tas vanligtvis på kvällar och nätter på laxvis med kraftigare utrustningar och tubflugor. 
    

När det är en timme kvar innan fiskekortet går ut samlas vi kring en ström där ölen har legat på kylning under förmiddagen. Solen skiner från en klarblå himmel och det är varmt och gött nu på eftermiddagen. Ett gigantiskt plask från lugnvattnet nedanför strömmen och alla går i taket. SÅÅG NI? VILKEN JÄVLA FISK!! En av strömmens storöringar hade presenterat sig genom ett meterhögt hopp. Tystnad följer och Patrik klarar inte hålla sig. ”Jag går över och tar ett par kast från andra sidan” säger han. Vi andra sitter lugnt kvar men när han ropar att han har en på vaknar vi till liv. ”Det är bara en harr” säger han och vi sjunker ner i våra bekväma sittplatser bland stenarna igen. ”Nån som har håv, den är rätt ok” ropar han över strömmen. Vi pallrar oss över och assisterar. DÅ, i samma strömkant som han precis tagit harren i, vakar en större fisk. Vems tur är det? Det är ett smutsigt jobb men nån måste göra det... Lång tunn tafs, liten fluga, ett liten luftmendning för att klira ett par små strömmar bakom den stora stenen och första flytet, något kort för att känna på längden liksom, och ingenting. Längre kast, perfekt i strömkanten, ingenting. Tredje kastet, Flugan sugs ner och jag höjer spöet, tungt, storöringen. Den bara drar och drar och jag har ingen chans med mitt tunna spö. Den står och bökar ett tag och börjar gå upp mot starkströmmen. Jag sätter press på fisken och den går upp i ett hopp. Jag känner att fisken är borta innan den landar och grabbarna tjuter när de ser fisken. Eländet finns dessutom på film.

Pada ville flika in några rader om fisket i Råån;

Den här säsongen har en ny dörr öppnats, åtminstone för några av oss. Det är väl lika bra att vara ärlig från början, den här dörren har varit stängd, bommad och låst med ett flertal lås under många år. Men i somras fick min gode vän och fiskekamrat Nille mig att öppna dörren igen. Efter flera dagars, ja kanske till och med veckors tjat så gick jag med på att hänga med till ån en kväll.

”Ska du bara köpa ett dagskort? Är det inte lika bra du köper ett årskort när du ändå håller på?”

Jag svarar frågan med ett skratt, men när jag väl kom fram till kassan hörde jag mig själv säga:

”Ett årskort till ån, tack!”

Vad hände egentligen? Trots att jag hörde Nilles försäkran där i bakgrunden att jag INTE kommer ångra mig så var jag minst sagt skeptisk…

Men, det visade sig bli riktigt roligt, trevligt, underhållande och inte minst lärorikt! Det blev nästintill ett gift för mig. Från att ha varit helt emot att ens tänka tanken att lägga ett fiskepass vid ån så blev det nu raka motsatsen. Många,  många fisketillfällen ratade jag mitt i vanliga fall älskade kustfiske mot att smyga längs den lilla, smala och på många håll svårfiskade havsöringsån. Det blir väldigt intensivt, man ser fisk på otroligt nära håll, och det är en ganska imponerande och mäktig syn att se fisk på 70-80 cm, ja, vissa fiskar var nog till och med runt 100 cm, precis nedanför fötterna på en där man sitter tätt ihopkrypt intill en trädstam.

Jag vill passa på att inflika så här mitt i texten ett stort tack till alla som gjort nästan alla fiskepass speciella: Nille, Robban, Martin, Joel och inte minst Roger! När han sätter fart o snacka är det bara att spetsa öronen och ta åt sig alla tips han har, och det han inte kan om ”sin” å är inte värt att veta. Jag har fått tips om så många ståndplatser och storstenar som gömmer sig där under den lugna ytan så jag nog blir tvungen att sätta mig på slänten nästa säsong också och höra alla tips en gång till! ;) Det var en otroligt rolig säsong längs ån, och faktiskt var det nog inte själva fisket som gjorde det så skoj, det var alla historier, teorier och alla otaliga skrattsalvor man fick sig. Det kunde till och med vara så att man riggade spöet direkt uppe vid bilen när man kom, men det första kastet la man inte förrän flera timmar senare…

Så, återigen, tack boys!

Men, jag antar att jag måste skriva lite om fisket också. Den lilla ån är ett otroligt krävande och tekniskt utmanande, men samtidigt inspirerande fiske. Liten och smal, mycket överhäng från träd och buskar, och med otroligt skygg fisk. Ofta får man inte så många kast på sig de få gånger man lyckas smyga sig på en fisk.

Det här var min första säsong, så det fick bli lite se och lära får man säga. Trots detta lyckades jag tillslut landa i alla fall 2 riktigt vackra blanka havsöringar. Jag är MER än nöjd! Även Robert lyckades tillslut landa en vacker havsöring, även fast han la långt färre timmar längs ån än mig, jag vet inte vad det säger mest, brist på mitt fiskekunnande eller Roberts flyt…;)

Hursomhelst längtar jag otroligt mycket efter att återigen få sitta där på rad i kvällssolen med grabbarna längs ån, dela en termos kaffe, snacka skit, skratta och spana efter stigande fisk som kommer plogande och röjer sig i ytan…

------

Höst, Abborr- och gäddfisket står på tur. Abborrfisket började trögt och det var inte förräns slutet av november som vi fick till ett relativt bra abborrfiske med en fisk över kilot. Ett vatten som vi lär återkomma till med övertygelse om att nya PB ska kunna slås.

Förra gäddsäsongen var inget vidare med dåliga förhållanden och ännu sämre resultat. Vi var taggade till tänderna när temperaturen började sjunka. Nya ställen som verkligen leverade var som grädde på moset. Vad sägs om 10.3 - 9.0- 7.6 – 7.0  och 5.5 från samma vik!!? För mig personligen lossnade det äntligen med två fiskar som sprängde det magiska 10 kilos sträcket. Två av våra hangarounds Jens och Rickard fick också putsat sin pb med fiskar på 9.0 och 7.0  kilo i vårt sällskap. Vi guidar ju inte säger ni och det är helt rätt. Men dessa två herrar har ändå funnit vägen till våra hjärtan och fått följa med. Mutor heter det magiska tricket.

Kanske fyrklövern som jag hittade i min trädgård har något att göra med mitt lyckosamma fiske under året eller vad tror ni?

Nytt år, nya garv och nya fiskar väntar oss alla i medfluga och vi tackar våra läsare för detta år och hoppas att ni hänger med även nästa år.

// Jeppe