Fjällen

"Okeej..."

”Vi kan ställa bilen där framme, sen kan vi gå tillbaka några hundra meter och upp på leden där, ser ni? Rakt upp genom skogen ska vi!”

Okej…….

Det här kan bli intressant, orutinen lös rakt igenom mig, jag har trots allt gjort några strapatser uppe på fjället med packning, men den här ryggsäcken tog priset. Jag ville verkligen få in lite riktig livsnjutning den här gången, och det fick jag betala, om och om igen…

Hade jag vetat hur vandringen sett ut hade jag nog strippat bort MINST hälften av allt jag hade med mig. Jag tänker inte berätta för er vad som var nerpackat, det räcker med att grabbarna har skrattat och hånflinat ett antal gånger redan, jag är nöjd så…

Ett supertips var det vi fått, några ganska svårtillgängliga rödingsjöar där det skulle finnas stor, grov röding. Efter några plågsamma (nåja, för några av oss i alla fall) timmar var vi så äntligen framme, och visst var det vackert, otroligt vackert!  Men samtidigt var det ganska kallt tyvärr. Sjön där vi slagit läger låg som en spegel, och där man hoppats få se dom små röding sippningarna i ytan fick man istället se… ingenting… stendött…

Med stor ångest fick man snöra på en stor streamer istället, och ganska direkt ger det resultat! Robban får knäcka sin Röding oskuld redan på första försöket! Och det är en riktig skönhet som inte kan motstå en långsamt hemfiskad streamer. En helt underbar fisk, så trots det kalla vädret har fisket börjat på topp!

Vi springer runt som tokar hela gänget i de olika närliggande sjöarna, ingen vill ju ”missa” något! Vi får fisk allihop, jag o Robban lyckas lura upp några på torrt trots allt, medans vissa av oss envisades med att dänga streamer.  JAG tycker i alla fall att en torrflugefångad fjällröding räknas högre än 2 stycken på streamer…;)

Ett annalkande oväder fick oss att ändra planerna en smula. Tanken var att vi skulle vandra vidare, längre bort och högre upp, för att testa några andra vatten. Jag är inte direkt troende, men jag tackar gudarna för att så inte blev fallet! Jag är en tjurskalle av rang, men vandringen hit upp blev lite över gränsen för mig, så det var med delad glädje som vi tog beslutet att gå tillbaka ner för bergen, och hitta något annat fiske istället.

Jag känner inte mina ben längre, mina axlar var avdomnade och stundtals flimrade det till framför ögonen, men vi var framme vid bilen, vilken lättnad! Det här var den tuffaste vandring jag gjort, den var inte lång, men den var sanslöst tuff! Tyckte åtminstone jag…

Vi får tag på en stuga och genast slänger jag mig i sängen och kryper ihop i min sovsäck. Vätskebrist, utmattning som följd, hög feber och mådde allmänt ris! Boysen drar iväg för att testa på lite öringfiske i en närliggande ström, men jag kommer inte ur sängen, några verktabletter under kvällen gör dock susen. På morgonen när jag vaknar är jag nästan tillbaka på benen, i alla fall tillräckligt för att kunna komma ur sängen.

Next stop, Arjeplog!

Finfina strömmar, kanske lite väl tillrättalagt på sina ställen, men verkligen ett ställe som är värt besök! Jag fick tillfälle att fiska här några timmar innan jag blev upplockad av resten av killarna, så jag hade lite koll på vart vi kunde ta vägen.

Från att från början vara tänkt som en riktig vildmarksvecka luta det mer och mer åt att bli en lite ”glassar/ livsnjutar” vecka: Pizza och bira på lokala puben, nära till affär och andra bekvämligheter, osv. osv.

Vädret blir riktigt fint under dagen, strålande sol, inte ett moln på himlen, men fortfarande ganska kallt. Inga större kläckningar av någon form av insekt som kunde sätta fart på vakandet. Trots det lurar vi upp några riktigt fina fiskar, Robban drar återigen längsta strået bland oss och tar en nymf ätande harr på 1,2 kg!

Ett vak! Ett till! Ett till!

Nu kanske det är nåt på gång ändå! Över hela den lilla strömmen börjar harren vaka frenetiskt! Klockan har nog hunnit bli ganska mycket innan det sätter fart på allvar. Men den här kvällen blir det ändå inte alls som vi tänkt oss, dom ratar ALLT i flugväg, VAD är det dom tar för nåt?? Vi provar igenom hela spektret, men endast någon enstaka ströfisk kommer upp. Förbryllade över hur kvällen slutade beger vi oss sakta bort mot vår nattcamp, som den här gången är ett riktigt risigt vindskjul. Men, vi får tak över huvudet, tre väggar som skyddar mot lite vind, OCH vi får plats alla 5 så det blir nog bra!

Vi vaknar allihop av att solen värmer oss i ansiktet, bättre sätt att vakna på efter en kall natt finns nog inte! Men? Freddes liggunderlag är tomt? Vart har han tagit vägen? Tydligen var han så trött på allt snarkande som  4 andra snubbar  ställde till med, så han hade GÅTT tillbaka till bilen mitt i natten. DÅ har man svårt att sova! ;)

Ett samtalsämne som dyker upp under frukosten är den där STORA öringen som vi sett vältra sig i ytan under gårdagskvällen, det var en riktig drömfisk!  Idag har vi bara några timmar på oss att fiska av de olika strömmarna, för i eftermiddag är det återigen dags att röra på sig till ett nytt vatten!

Det är tidig eftermiddag och vi har samlats allihop nere vid en liten ström. Vi snackar lite skit, tar en bira och njuter i solen. Plötsligt hörs både Robban och Erik i kör tjutandes OOOOAA! Den var uppe igen! Storöringen går upp i ett mäktigt head and tail! Vi tittar på varandra… vem ska?

ÄH! Jag springer över till andra sidan där det finns en liten möjlighet att nå den. Tror först att det är en ”fiskätare” sett till hur stor den är, men efter bara några resultatlösa kast ser jag att det faktiskt kommer en hel del nattsländor flytande där ute i strömmen, som harren går upp och tar! Jag snurrar på en favorit: Streaking caddis strl. 12. Ett perfekt flyt, ingenting. Andra kastet går en stor harr direkt upp och suger i sig flugan! Jag ropar över grabbarna som sitter och bevakar mig från andra sidan. En fin bild på denna hade jag nog velat ha, så nån får komma över och fota! Alla kommer springande och efter lite strul kan jag styra in en fin harr. Det är ju inget supermonster, men jag är väldigt nöjd, 49 cm och 9 hg är en helt ok fisk på torrfluga.

Storsint som jag är ger jag över platsen.

”Det står fler därute i samma storlek och troligtvis större, nån som är peppad på att testa?”

(Egentligen kanske fortsättningen av storyn inte borde vara med, jag tror att den kan uppfattas som traumatisk för de inblandade än idag, men jag vill så gärna dela med mig av den till er andra, så här kommer den ändå!)

”Vad tog du den på sa du?”

”Streaking Caddis strl. 12…”

”Okej, jag går ut och testar”

Med bara minuter kvar innan fiskekortet går ut, bestämmer sig Jeppe för att byta tafs, och samtidigt som han står där och pysslar, med ryggen mot strömmen, gör den gigantiska öringen upp igen! Med ett präktigt head and tail går den upp och tar en liten nattslända som kommer flytande!

Vi andra som sitter på strandkanten skrattar lite gott åt Jeppes smått panikslagna blick! Det hjälper INTE att Robban har koll på klockan och meddelar Jeppe att ytterligare en minut har gått.

Knappt 10 minuter innan fiskekortet går ut smyger så Jeppe ut i strömmen och lägger ett kast… flugan driver perfekt över där vi såg fisken… ingenting…

Nytt kast, nu 6 minuter kvar, fin drift, en liten uppmendning av flugan o helt plötsligt ett litet men bestämt vak! Jeppe gör snabbt mothugg och fisken sitter! Ingen av oss tror inte att det är något märkvärdigt, men så sätter fisken fart! En bestämd, tung rusning 30 meter uppströms avslöjar att det inte är vilken fisk som helst! Och där blir den stående, Jeppe spänner upp spöet lite till för att få någon reaktion, och det får han! Den rör sig sakta neråt och plötsligt går den upp i ett MÄKTIGT, nästan nonchalant språng och ruskar på huvudet! Vi tjuter nästan i kör på stranden! Samtidigt ser vi bara hur Jeppe börjar vada in mot land… NEEEJ! Det är inte sant! Den är borta! Borta! Borta…

Jeppe är nog den av oss som normalt visar mest känslor vid tappad fisk, men inte den här gången… den här fisken var helt enkelt för stor för att bli upprörd över. Det var i alla fall den förklaring vi fick av en väldigt bedrövad man…

En lång bilresa blir det, längre för vissa av oss, men tillslut är vi framme vid vårat sista fiskevatten. Veckan innan vi kom upp hade Fredde, som redan var på plats, haft ett riktigt fint harrfiske här, så förväntningarna var ganska höga när vi kom fram. En helt underbar ström, med en stor bred nacke där längst upp, små små strömmar nedanför för att sedan avslutas i en lite tyngre ström innan det återigen lugnar ner sig längst bort där nere i svängen. Det fina fisket uteblir tyvärr helt och hållet. Vatten nivån hade tydligen stigit något alldeles hysteriskt sen sist Fredde var här, så det blev ganska mycket mer svårfiskat, men fint, det var det sannerligen!

Efter en omväxlande vecka får vi en fin avslutning på veckan, på en vacker plats, i ett vackert landskap…

Vad mer kan man begära?

/// Patrik

Foto: Robert