En Livslång Kärlek (2009-02-25)

Med ett fräsande ljud lyfts linan från vattnet, genom mina fingrar och vidare ut genom spöets ringar. Tafsen hamnar i en hög 10 meter framför mig. ”Vafan nu då…?” Jag tittar ner för att se att större delen av fluglinan gått runt stenen jag står på och lagt sig i fina öglor inne bland blåstången… ”Om man skulle ta o testa en sån där linkorg ändå…” Tankarna går fram och tillbaka, man väger för- mot nackdelar…” nja, kanske till nästa gång…”

Jag trasslar och drar i fluglinan och får den att ligga fritt, nytt kast, och den här gången hinner inte dyningarna få fatt i linan så den här gången går det bättre.

"Det bara måste gå runt öringar här inne på grundvattnet"

Jag har ett riktigt intressant parti havsöringskust framför mig. Där jag står mer eller mindre uppklättrad på en sten, blickar jag ut över ett flertal stenar som ligger precis i vattenbrynet, tillräckligt för att det ska bildas virvlar och bakvatten när de försiktiga dyningarna kommer in mot land. ”Det bara måste gå runt öringar här inne på grundvattnet och beta små märlor och räkor…”

Det är i mitten på april, det riktigt doftar vår i luften. Vädret visar sig från sin allra bästa sida, solen skiner från en klarblå himmel och en svag sydvästlig vind för vattenytan att krusa sig alldeles precis lagom. Men så, vinden avtar för någon minut och direkt känner man den varma solen som värmer mitt vindpinade ansikte. Våren är verkligen på intåg, med jämna mellanrum hör jag sånglärkor drillandes högt upp i skyn som meddelar sin ankomst när dom äntligen når in över land efter att flugit över Östersjön söderifrån. De firar med sång när de kommer fram till sitt sommarboende, efter att ha spenderat sin vinter på sydligare breddgrader. Även en och annan eftersläntrande tofsvipa kommer inflygande.

"...sakta börjar jag ta hem flugan, inget händer, två tre dragningar och plötsligt!"

Jag står och dagdrömmer och njuter av tillvaron… Till min stora förvåning är jag nästan ensam fiskare här, med jämna mellanrum passerar söndagsflanörer som precis som jag njuter av att våren är här...och långt bort längs kusten ser jag även en spinnfiskare som står o dänger, men han räknas ju knappt, vi sysslar ju egentligen inte med samma hobby...

”Vänta nu! Var inte det där en stjärtfena?” Bara någon meter bredvid en av de lite större stenarna tyckte jag mig se något som skulle kunna varit en jagande öring… jag är inte helt säker på min sak, men bara för att kontrollera lägger jag ut min lilla märla mot stenen… sakta börjar jag ta hem flugan… inget händer… två tre dragningar och så plötsligt! Linan försvinner ut genom mina fingrar, och innan jag hinner reagera och göra mothugg så är fisken borta…

”Helt otroligt! Jag bara väntade på att få känna dragningen, och ändå när det händer så är man inte med på noterna!” Jag fortsätter ta in lina utan att det händer något mer, tar upp flugan o kollar så allt är som det ska, inga problem där så ut med flugan igen. Inget händer, så står och funderar på att eventuellt byta fluga. ”Men vad ska jag välja? Jag hade ju faktiskt kontakt på den här flugan… så den borde ju fungera…”

"Ett platsbyte kanske kan göra susen!"

Efter mycket om och men bestämmer jag mig ändå för att ge flugan en chans till. Jag tar mig ner för stenen och vadar sakta in mot land igen. Ett platsbyte kanske kan göra susen! Inne vid land hittar jag en lämplig sten som jag slår mig ner på. En liten kopp kaffe för att värma mitt inre och en liten bit choklad för att höja energin i kroppen. Jag passar på att än en gång njuta av att våren äntligen är här. Jag blir sittande på min sten och blickar ut över havet. Det är nästintill helt vindstilla nu, och långt därute hör jag ejder som på dess väg uppför östersjökusten avslöjar att även dom har vårkänslor.

”Nä, det blir flugbyte i alla fall”. Vattnet har börjat värmas upp så sakteliga, vilket i sin tur medfört att det börjat komma in mer och mer bytesdjur in till kusten. En liten fiskimitation i storlek 6 blir valet, den borde göra susen.

"På första kastet smäller det till direkt!"

Jag tar mig ut på en liten udde en bit bort som tillslut bildar ett rev, det finns även här gott om storsten i vattnet, det bara skriker havsöring i mina ögon. Jag letar upp en lämplig sten att stå på, dels för att få lite bättre sikt ut över vattnet, men också för att få lite bättre moment i mina kast. Jag fiskar av området med kast efter kast i den välkända "solfjädern". Jag lägger något extra kast intill varje sten, för jag känner på mig att det kommer ge resultat. Trots de till synes perfekta förhållandena går fisket lite trögt, precis som havsöringsfiske kan vara.

Klockan har börjat närman sig lunch, och jag har inte haft några fler dragningar än den på förmiddagen. Min lilla fiskimitation sitter fortfarande på tafsspetsen. Och så, när jag minst anar det känner jag den så välkända dragningen i linan igen! Men återigen missar jag fisken! Men nu vet jag var de håller till iallafall! Det är precis som ett litet litet sund mellan två stora stenar, där vågorna sugs in emellan. Det är precis jag når ut dit med flugan, och redan i nästa kast är den där igen! Men de hugger inte, dom är bara där och nafsar i flugan...känner hur frustrationen kommer krypande... Jag blir stående där på min sten ett tag..."vad ska jag göra...det känns som att jag är på rätt spår men ändå inte..." Jag vill inte överge mönstret, så jag bestämmer mig för att ta en storlek större men av samma fluga.

På första kastet smäller det till direkt! Och den här gången är det ingen tvekan, hårt och bestämt krokar fisken nästan sig själv. Nästan direkt gör den ett litet luftsprång och avslöjar att det är en ganska fin blankfisk, ingen jätte, men väl över måttet. Det är så otroligt härligt att känna kraften i dessa varelser. Nästan omgående känner jag tillfredsställelsen av att jag lyckades lura fisken med att bara gå upp en krokstorlek.

Från att bara varit där o nafsat till att kasta sig över flugan. Om jag får upp den eller inte spelar ingen roll längre, jag vann över fisken, det räcker för mig... Efter ett par halvtunga knyckar och en och annan mindre rusning kan jag försiktigt styra in fisken i håven. "Åja, lite större än vad jag först trodde är den, och i otrolig kondition dessutom!" Ganska snabbt bestämmer jag mig för att den faktiskt ska få följa med hem, det är inte ofta det händer, men ibland vill man faktiskt ha lite lön för mödan...

"Önskar att såna här tillfällen kan få vara för evigt...lyckan är verkligen fulländad"

Nöjd med den otroligt fina fisken vadar jag i land, tar några fina bilder på den o så vadar jag ut på samma ställe. Med stor sannolikhet har jag skrämt bort resten av stimmet, men kan inte låta bli att gå ut till min sten igen. Jag förväntar mig ingen fisk längre, jag vill bara mysa, insupa "the moment" av hur underbart livet kan vara. Önskar att såna här tillfällen kan få vara för evigt...lyckan är verkligen fulländad... Jag står där ensam, och ganska snabbt känner jag mig trots allt rastlös, "fan att man står här ensam, hade varit ännu roligare om jag hade haft en av mina goa fiskekompisar med mig också..."

Det har hunnit bli tidig eftermiddag när jag bestämmer mig för att ta mig hemåt. Jag känner mig lätt i sinnet, livet leker, så det är med lätta steg jag försiktigt vadar in mot land. Många av sydkustens havsöringslokaler är extremt svårvadade, så även den jag är på idag. Ibland känns det nästan som att man tar ett steg på vinst och förlust lite grann, men jag lyckas ta mig in utan att vurpa. Det är med ett leende på läpparna jag sätter mig i bilen.

Det är dom här dagarna man ser fram emot och längtar efter när man står där i januari och februari, med köldstela fingrar, bortdomnade tår och is i spöringarna. En sån här dag är det så lätt att glömma alla bomturer. Att vara havsöringsfiskare är ibland underbart ! Att vara flugfiskare är alltid underbart!

Tight lines

// Pato

Pato med blänkare från en senare tur