Havsöring i Skåne - Himmel eller helvete? (2009-02-25)

Att fästa tafsen i en fluga med krokstorlek 6 brukar inte vålla några som helst problem. Under normala förhållande d.v.s. Men detta ÄR normala förhållanden för en Skånsk kustflugfiskare. Vind snett framifrån höger med en styrka runt tio m/s, mestadels byig och kommer stötvis och allt som oftast precis när man ska skjuta linan.

De flesta är ju högerkastare så vinden kommer från den svåra riktningen. Temperaturen ligger runt nollan och det snöblandade regnet känns som små nålar i ansiktet trots att huvan är uppe. Ögonen tåras i den bitande vinden och jag har svårt att fokusera på den till synes minimala öglan. Lägg till stelfrusna fingrar i otympliga fullfingrade neoprenhandskar i ekvationen och ni förstår varför jag har problem med denna enkla uppgift.

"Smärtan kommer först efter en stund"

Efter ett par försök och lika många besvärjelser har jag äntligen fått flugan på plats och kan påbörja mitt fiske. Drar ut linan från rullen och börjar svinga spöet med väl invanda rörelser. Kan inte riktigt sträcka ut tafsen i motvinden och rörelserna bli allt mer ansträngda då jag försöker kompensera med mer kraft. Spörörelserna följer nu inte alls de normer och riktlinjer för ett perfekt kastet utan snarare en instruktion för hur man inte ska göra. I ett sista desperat försök att få ut flugan någorlunda långt tar jag i lite extra och lite för tidigt. Linan ritar en båge i luften bakom mig och den kulögonförsedda flugan träffar mig med full kraft i bakhuvudet.

Smärtan kommer först efter en stund eftersom jag är ganska avdomnad i kylan. Jag svär långa ramsor av väldigt fula ord mellan sammanbitna tänder. För att få loss flugan från min uppfällda huva skulle det innebära att jag var tvungen att ta av mig jackan. Jag ska villigt erkänna att det tilltalar mig inte alls eftersom jag står utvadad bland storsten 100 meter från land med vågor som bryter där jag står. Det får vara, så befriar flugan från tafsen i en houdinimanöver. Åter till problematiken med att knyta flugan vid tafsen. Jag har fortfarande inte börjat fiska än.

"det gäller även att pricka in havsöringens korta huggperioder"

En halvtimme senare och med färre kast än jag velat, retirerar jag från min position och känner att ett platsbyte kan vara på sin plats. Inget tecken på liv i vattnet än. In i bilen, hasa ner vadarna till knäna för att inte blöta ner sätet alltför mycket i min färd mot nya fiskeplatser. Ständigt i rörelse för att lokalisera var havsöringen befinner sig. Skulle man mot förmodan hitta fisken gäller det även att pricka en av havsöringens korta huggperioder i den här kylan. Det är inte så att jag har kusten för mig själv trots vädret. Kustens mest kända lokaler är nedlusade av danska spinnfiskare som står med armbågslucka och siktar på horisonten med sina kast. –”Danskar, hur vet du det”? Undrar säkert den frågvise. De avslöjar sig med sina extremt stora håvar som utan problem rymmer en öring på tio kilo. De är verkligen optimister, de där danskarna.

Om man inte känner för put n´take stämmning vid kusten tvingas man leta vidare efter mindre besökta lokaler. Tre platsbyten senare och forfarande inget. Det är t.o.m. så tröstlöst att ett par "tångruskehugg" har livat upp min tillvaro. Jag känner mig patetisk när jag fortsätter med en dåres envishet att kasta och kasta i omöjliga förhållanden. Att jag dessutom bär runt på utrustning för ett femsiffrigt belopp gör det hela ännu mer löjeväckande. Vilken nytta gör marknadens bästa utrustning när jag inte hittar fisken ens?

"I bilen på väg hem kommer blodet sakta tillbaka"

Efter många timmars tröstlöst kastande börjar tankarna gå till soffan, fjärrkontrollen och en värmande singlemalt. Jag var ju trots allt ute hela dagen igår med samma dystra facit och efter idag kan jag lägga till ytterliggare en bomdag till statistiken. I bilen på väg hem kommer blodet sakta tillbaka till mina stelfrusna händer och fötter. Det spränger något helt osannolikt och jag försöker hålla tillbaka några ofrivilliga tårar av smärta. Jag frågar mig själv varför jag inte väntar till en härlig vårdag när solen börjar värma och öringen är mer på hugget?

Nästkommande helg lovar väderflickan någon enstaka plusgrad och innan solen har gått upp över horisonten på lördagens morgon sitter jag i bilen på väg mot kusten, igen.


// Jesper