Patrik drar norröver - (2009-08-03)

"Sommarresan, del 2"

Åååååå dääär rullar vi över gränsen till Sverige! Nu var vi riktigt på g!

På små snirkliga vägar tar vi oss genom ett landskap med berg och dalar.  Vi känner oss nöjda båda två med vårt beslut, ämnet tas upp flera gånger under färden, mest tror jag det är för att höja oss själva…är vi har 5 mil kvar ser vi så äntligen den första vägskylten mot vår slutdestination… nu är det nära på riktigt! Vägarna här är oftast spikraka, och längst där borta ser man vägen göra en liten böj… och så när man kommer runt den böjen är det en lång raksträcka med en böj åt andra hållet…

Just efter en sån här böj blir det en ganska ordentlig nedförsbacke, och mitt i backen börjar bilen dra nåt helt otroligt mycket åt vänster…

Jag kommer ihåg att jag hann tänka:

”Vad fan är det som händer här??”

Flera gånger släpper jag ratten för att kontrollera… jo, den drar som fan åt vänster…

In till vägkanten efter bara ett par tre hundra meter. När vi fått stopp på bilen reser sig en stor blå rökpelare från vänster framdäck!

”Det här är inte sant…1,5 mil kvar har vi… o så kunde det inte hålla sig lite till…”

Vi skrattar mest åt situationen, men efter ett tag får vi ju ta tag i det. Ut med all packning i bagage luckan, fram med reservdäcket, upp med bilen. Specialfälgar… låsbultar… hmmm, ett fälgkors som inte passar till bultnyckeln till fälgarna… hmmm…

”Du, kompis det här kommer aldrig gå!”

Müllan som för tillfället står o fotar mig och skrattar tittar fram bakom kameran och skrattar ännu mer…

Jahapp… ner med bilen igen, in med reservdäcket, in med all packning, låsa bilen och så är det bara att börja lifta… Vi måste ha tag i en skiftnyckel! Snabbt! Man kan säga som så att det är inte skitmånga bilar som kör på de här vägarna… rättare sagt 6 st på 30 minuter…

Som tur var stannade den 6:e bilen, som var vänlig nog att hjälpa oss med skjuts till en kille han kände vi kunde låna hylsnycklar av.

Allt löste sig tillslut! Det gör det alltid!

Efter lite turer sitter vi så där… i vindskyddet vid strömmen vi suttit vid så många gånger tidigare… Brasan är tänd, maten puttrar i trangia köken, en kall…

”Aaah….”

Efter en liten stund dyker fisketillsyningsmannen upp, och gissa vem det är om inte han som hjälpte oss med skjutsen när vi fått punka!? Vi berättar att eftersom det inte blev som vi tänkt oss tidigare så  knoppar vi i bilen i natt, och så fixar vi nåt boende imorgon.

”Men hörrni, jag har ju en liten stuga häruppe mitt emot campingen, ni vill inte bo där?”

”Öööhh, va? Finns det en stuga däruppe?”

”Jo, det är inte mycket, men ni får gärna bo där om ni vill?”

”Helt otroligt, ja, det är taget!”

Vad är egentligen oddsen för det? Han som plockar upp oss när vi liftar har en stuga precis vid strömmen vi har åkt till… och det är inte så att det ligger en massa stugor där… det finns EN stuga…

Ödet… inget ont som inte har något gott med sig…

Men fiska vi inget då?

Klart vi gjorde! Som jag tidigare nämnt så var det härligt att vara tillbaka. Direkt vid parkeringen ser jag en vinröd Ford, i bakrutan står det skrivet med tejp: Flypool.se…

Jasså se där, Anders är här också den rackaren!

Efter ett tag kommer han, Marcus och Christoffer invadande utifrån ön. Vilket härligt återseende!

Vi sitter och ljuger ett tag, historier berättas, en bira slinker ner tillsammans med en go´ whisky…

Jag, Müllan och Anders vadar åter ut till ”ön”, finns många fina hålor, strömkanter och nackar här ute som brukar hålla gott om fin fisk. Och visst gör det det! På det fåtalet timmar vi fiskar den här natten får vi fler och finare fiskar än föregående dagar i vårat grannland…

En hyfsad kläckning fram på småtimmarna gör att det vakar mer eller mindre genom hela natten. Fisken i de här strömmarna är så otroligt välmatade och trinda om buken. Det måste verkligen vara en helt otrolig tillgång på föda här…

Dagarna och nätterna flyter på, vi har ett otroligt bra fiske, trots att vi tydligen missade DEN kläckningen av nattsländor med en dag… Men vi är nöjda, varje dag tar vi ett knippe fiskar mellan 40 och 45.

Det är ett minst sagt ett inspirerande fiske, harren är inte alltid så väldigt lätt att lura som det sägs, under de värsta kläckningarna av nattsländor kan de vara väldigt selektiva, men inte nödvändigtvis på just nattsländor. Det brukar ta ett tag innan man knäcker koden, och det är, i alla fall för mig, halva nöjet…

En och annan svårlurad öring lyckas vi ta…

En fisk kommer jag ihåg speciellt…

På andra sidan strömmen, precis i en strömkant som bildas av en stor sten, ser jag en fisk som går upp relativt regelbundet… Jag ser direkt att antingen är det en ordentlig harr eller en öring… ”Slurp”… lugna och fina vak… inga sprättiga plaskvak som harren brukar ge ifrån sig…

Direkt på första utlägget går den upp och tar… mothugg! Borta… Det är ingen lätt situation, det är på lång lina, och jag vågar inte vada närmare, dels för att jag inte vill skrämma fisken, och dels för att jag inte har lust att bada… inte just nu i alla fall…

Fisken är borta i säkert en timme… men så! Där var den igen!

Jag provar med flera olika flugor, men den ratar varenda en, trots att jag får flugan att flyta helt perfekt gång efter gång…

Ett sista försök… får bli samma fluga som den var uppe på första gången… 4-5 kast, perfekta drifter men ingenting…

6:e kastet sugs flugan ner i en virvel! Och den här gången är jag beredd! JA! Jag skriker ut över hela strömmen, ÄNTLIGEN!  Jag kommer på mig själv att det kanske inte var det allra lämpligaste uppförandet, men som jag hade kämpat för att lura den här fisken så blev jag så överväldigad…

Det är till min förvåning ingen stor fisk, men den bjuder trots det på några kortare rusningar och en del tjurande längs botten. Upp kommer en otroligt vacker öring, den mäter inte mer än 35 cm, men vad gör det, det är en otroligt vacker liten skapelse…

Resan var över för den här gången… Det har varit en minst sagt händelserik vecka, och vi är nöjda med hur det utvecklade sig. Det enda smolket i vår bägare är hur fiskesituationen ser ut i just den ström vi fiskat… Det är ett alldeles för högt fisketryck här, kortpriserna är nästan skrattretande låga, man har satt en baglimit på 5 (!) fiskar, inget krav på hullinglösa krokar osv. osv.

Jag tror, att med rätt insatser kan det här bli ett av Sveriges, Nordens bästa harrvatten, om det inte redan är det. När vi kom dit första kvällen kunde vi räkna till inte mindre än 31 fiskare! På en sträcka av 8-900 meter… Det är inte okej tycker jag…

Jag har varit lite i kontakt med Anders på Länsstyrelsen Jämtland, för att försöka styra upp något, vet inte hur svårt det blir, men ett första steg är taget. Jag har tänkt ta kontakt med fiskevårdsföreningen i fråga för att höra hur dom resonerar om saken. Självklart kan jag förstå att det måste klirra ganska bra i kassan under sommarmånaderna, men vill man ha ett långsiktigt hållbart fiske tror jag inte det är rätta vägen att gå som det ser ut nu… Allt är ju förstås beroende på vilken typ av fiske man vill ha…

Jag kan med ärlighet säga att jag hade kunnat betala bra mycket mer än vad man gör nu, för att det ska bli en kvoterad sträcka, med x antal fiskare istället för gränslöst som det är idag. Vidare tror jag inte fiskevårdsföreningen är medvetna om vilken potentiell guldgruva dom sitter på…

Nä, i höst ska jag lägga mycket tid på att få till något bra av det här!

// Patrik