Strömfiske (2009-06-25)

”Två nyanser av brunt.”

Ephemera Danica, smaka på det! Mmmm, Danica, denna gigant bland giganter! Tillsammans med sin syster Ephemera Vulgata är dessa dagsländornas jättar. Sländorna som sägs locka storöringen till ytan för att frossa i dessa delikatesser. Jag förstår öringen, i ett avseende åtminstone. Den ser riktigt läcker ut, danican, när den stiger till väders efter sin långa väntan i bottensedimentet.

Historierna är många, den ena mer fantastisk än den andra, om hur storöringen åsidosätter alla sina naturliga instinkter för att fylla magen med dessa läckerbitar. Jag ska villigt erkänna att jag har mött många av dess historier med viss skepsism och misstro, -” Jag tror det när jag ser det.”

"...en och annan slända poppar upp i den långsamma strömmen!"

Sitter vid ån, spanar, lyssnar, tar in intryck. Det är i slutet av maj. Midjevadare, skjorta med korta ärmar, bomullsmoln på en annars klarblå himmel, en och annan slända poppar upp i den långsamma strömmen, fjärran från vinterns havsöringsfiske med snorig näsa och snålblåst, ni förstår bilden, man kan ha det sämre helt enkelt. De brukar gå där under trädgrenarna som hänger ner på andra sidan, öringarna. Sällan ute i det fria där de är exponerade och sårbara. Strömmen är inte speciellt stark här så öringen har ingen fast ståndplats, flyttar på sig hela tiden efter födan och gör det svårt för fiskaren att veta var fisken är för tillfället. Skuggan under träden och det humusfärgade vattnet gör det inte lättare för fiskaren att avslöja fiskens position. Det kryssar en fisk där nu, under träden, sörplar i sig försiktigt av sländorna och lämnar en o annan bubbla efter sig som om det är nymferna som är målet. Inga stora head n´tail vak som avslöjar. Ingen hets eller frosseri som historierna förtäljer, bara lugnt och beräknande.

Jag ska erkänna här och nu inför er att hade jag vetat storleken på den här fisken, för den är stor, hade jag inte på något sätt agerat så här kallt och metodiskt. Förmodligen hade jag satt tafsen i grenverket efter jag gjort en vindknuta som hade gjort självaste Houdini stolt, och i försöket att dra loss flugan, hade säkert hela grenen lossnat och landat över ryggen på öringen.  Som det gamla talesättet säger: ”Ignorance is a bliss.”

"Den tar en levande slända precis bredvid min imitation"

Jag hasar mig närmre för att få en bättre kastposition, fisken slutar genast att vaka. Faan! Det finns en anledning till varför vissa fiskar blir stora. Det känns som jag väntar en evighet. Precis när jag är på väg att ge upp och förflytta mig hör jag ett sörpel. Den vakar igen. Jag lyckas lirka in ett par kast med tighta linbågar i de få luckorna som finns i grenverket. Resultatet blir ett par bra flyt med en Danicakläckare utan någon reaktion från fisken. Den tar en levande slända precis bredvid min imitation och får mitt hjärta att hoppa över ett slag. För många flyt utan reaktion tenderar att få fisken att bli allt mer försiktig. Inte mot de riktiga sländorna som sugs ner i samma takt men mot de artificiella. Jag låter fisken vila från imitationerna och passar på att byta taktik med en annan fluga. Har sett en del mindre sländor också och finner en lämplig cdc tuss som fisken lätt förväxlar med originalet.

Vakmönstret tyder på att fisken är på väg upp mot min position, får till ett bra kast med lagom slack på tafsen som ger en hygglig flytsträcka utan att dragga. Jag är på väg att ta upp flugan för ett nytt kast men då suger fisken ner min fluga och jag gör ett förvånansvärt lugnt tillslag. Det tar inte lång tid innan jag inser att den här fisken har tyngd, långa metodiska utdrag som jag inte vågar bromsa allt för mycket med tanke på tafsens tjocklek. Med tanke på att jag har hullinglös krok och att fisken ska återutsättas gäller det göra fighten så kort som möjligt. Fisken bestämmer och jag kan bara följa med och hoppas på det bästa. Långa tunga utdragningar och fisken verkar aldrig tröttna trots en konstant press. Ett par gånger tvingas jag öka pressen och riskera tafsbrott då den är på väg mot trädrötterna som sticker ner i vattnet på andra sidan. Slutligen tar fighten ut sin rätt och jag kan håva. Flugan lossnar av sig själv när fisken ligger i håven.

Den har en grov och hög rygg och en bred paddel till stjärtfena. Relativt få prickar på en champagne färgad kropp. Jag väger fisken i håvnätet och vågen stannar på 2.75kg när håvens vikt är borträknad. Vikten fördelad på 60cm gör fisken till ett renodlat muskelpaket. Inte illa för en vild stationär öring på torrfluga.

Dagen förflyter och jag missar ett par mindre fiskar men det stör mig inte nämnvärt. Jag går mest och myser längs ån. Framåt kvällningen lägger sig vinden en aning och luften börjar fyllas med sländor som dansar. Tusen och åter tusen vingade balettdansare tar höjd och dalar graciöst i rytmiska rörelser. Ett av naturens under som gör att man fullkomligt häpnar av förundran. Det är nästan så att man tappar fokus från vattnet, men bara nästan. Fler och fler sländor slutar sin dans på vattenytan och driver med strömmen. Öringmat tänker jag.

"På vägen ut till stenen stannar mitt hjärta och min andning upphör!"

Jag hittar ett strömparti som övergår i en djupare hölja där en fisk fullkomligt frossar på döende danicor som flyter med strömmen. –”Aha!” tänker ni, det här blir en lätt match. ”Icke sa nicke.” Låt mig beskriva scenen: Höga strandbrinkar med stora träd som vars grenar hänger ner över vattnet förhindrar effektivt bakkast. Strömpartiet blir bredare innan höljan och delar upp sig i ett antal mindre strömmar och lugnare partier med stenar som sticker upp ovanför vattenytan. Inte precis det man önskar för att få långa och bra flyt precis. Fisken rör sig dessutom över en större yta och risken att skrämma den trots frosseriet är överhängande. Jag har en plan, hägerstyle är det som gäller. Smyga ut i vattnet med en hastighet av en flegmatisk sengångare på valium, sätta mig på en av stenarna i kanten av höljan och vänta ut det perfekta tillfället. På vägen ut till stenen stannar mitt hjärta och min andning upphör, fisken vakade just under spötoppen. Här gäller det att inte röra en fena. Förlåt, fjäder ska det vara. Många minuter senare och krampkänning i många okända muskler är jag framme. Väl på plats på stenen, två meter från strandkanten, blir vaken mer sporadiska än tidigare. Öring har något kusligt sjätte sinne vad det gäller närvaro av fiskare. Tänk alla de tillfällen man inte har spöet i hand hur fisken uppför sig då, vakar oförtrutet och ibland t.o.m. under fötterna på en. Så fort man har spöet i hand, försvinner de som skuggor. Börjar mata ut lina genom spötoppen för att ha alla detaljer klara när tillfället ges. Jag misstänker att det inte krävs några större misstag för att skrämma den här fisken från min utsatta position.

Det verkar som att fisken suger ner sländorna trots att de är lätta byten. Återigen misstar jag mig på fisken storlek. Försöker tyda vakmönstret och lägger ett par korta kast för att inte skrämma fisken med fluglinan, som jag för övrigt gjorde häromdagen med en annan fisk. Man lär av sina misstag. Vågar mig på ett längre kast. Det blir ett kort flyt innan flugan draggar i småströmmarna. Taktiken blir istället att lägga flugan framför nosen på fisken utan att skrämma den. Ingen lätt uppgift precis med en fluga stor som en mindre sparv och endast underhandskast som medel att förflytta denna tingest. Jag får ut flugan hjälpligt och fisken tar min fluga.

"En slank torped i form av en vild stationär öring på 59cm"

Fisken verkar förvånad först. Tror jag det! Det är som att vara på julbord och precis när man börja nalla på klenäterna så sitter det en björnsax runt armen på en. Jag hade också blivit förvånad.

Låt oss vara ärliga, hur ofta fightar man en fisk? Jag menar på riktigt. En riktig fight alltså, där man hela tiden tror att man ska förlora. Hur många procent? Promille? Det här var en sådan fight. Mina vapen: Klass fyra spö, 015 flourcarbontafs, stl 8 hullinglös torrflugekrok och tvivelaktiga knutar, styrd av en något nervös och inte alls lugn fiskare, mig själv. Motståndare: En slank torped i form av en vild stationär öring på 59cm, 2.5kg tung med en grym paddel. Ladbrokes hade inte gett mig några vidare odds. Fisken provade varenda trick som fanns, långa utras, under grenar och stockar, upp i strömmen på grundare vatten, längs med stenar, ner i botten och rota, upp i luften flera gånger. Väl framme vid håven får fisken nya krafter och orkar dra ut ett par gånger till. Har ingen aning hur länge fighten varade. Det kan ha varit fem minuter det kan ha varit vara tjugo, men till slut, håvning. En underbar slank fisk som skiljer sig radikalt från den första, riktigt täta fläckar gör den honungsgula kroppen nästan marmorerad istället för prickig. Något lättare fisk än den förra men med en bred rygg och en kraftig stjärtfena var den definitivt en bättre fighter.

Det är inte alla som får förmånen att överlista en vild öring över två kilo på torrfluga. Att få två, över 2.5kg, på torrt, på samma dag, är det ännu färre. Det händer bara under danicatid. Och vet ni vad? De simmar där fortfarande…

// Jeppe