Strömfiske (2009-04-26)

"Tur”

Att gå vid ån när kläckningarna är ytterst sporadiska är plågsamt. Jag är ingen nymfvirtuose precis och jag undviker det gärna. Jag lär inte bli bättre genom att inte nymfa och den onda cirkeln är sluten. På premiärturen vakade i alla fall en fisk och den fick vila lite i håvnätet innan den gick tillbaka till sitt rätta element. De två följande turerna blev jag fisklös. Denna fjärde strömvattensturen gick jag längs ån i nästan två timmar innan jag ens drog linan genom ringarna. Inget vak någonstans. Jag blev så desperat att jag duttade lite här och var i strömmen med små guldhuvudförsedda larver utan framgång.

Djupa suckar ekade mellan träden och axlarna hängde livlösa längs sidorna. Jag får väl ta en fika helt enkelt. Mmmmm, en kopp kaffe och en god baguette fylld med godsaker. Det hade varit gott. Ljummet vatten och torrt franskbröd med svettig ost vad det som serverades ur ryggsäcken. Satte mig i skuggan vid en hölja där jag missat den enda vakande fisken två dagar tidigare. Där längs den bortre kanten där strömmen flyter sakta fram gick den upp och ner längs en sträcka på femton meter och sippade något under utan. Då, nekade den tre olika flugor innan fisken fick nog och slutade vaka. Jag hade väl suttit där i sådär en tio minuter och försökt intala mig själv att smörgåsarna faktiskt var ganska goda och att det är härligt att bara vara ute…, säkert.  

"jag kröp längs strandkanten i skydd"

En liten rörelse i vattnet där framför trädet och jag vågade inte tugga ens. Var det ett vak eller föll något från trädet? Jag vågade inte blinka ens och mina kontaktlinser höll på att fastna i ögonen. Ett till. Minsann om det inte var en fisk. Väldigt lång tid mellan vaken och bestämde mig för att det var bättre att vänta ett tag än att rusa ut i vattnet som är den första impulsen. Jag satt snett framför fisken och för att komma i kastposition kröp jag längs strandkanten i skydd av en två meter hög slänt med träd på toppen av denna. Den kunde omöjligt ha sett mig men fisken slutade vaka. Det kändes som en evighet men det var säkert inte mer än tio minuter.

Nytt vak! Från stranden går det inte att kasta ens med underhandskast. Överhandskast är inte att tänka på. Jag måste ut i vattnet. Som en flegmatisk sengångare på valium rör jag mig ut till stenen två meter ut. Den är både ett skydd och något att luta mig på i min hukande position. Fisken slutar vaka igen. Jag kan knappt andas. Det här kommer inte att bli lätt. Jag inser att jag inte kommer att få många chanser på den här fisken. Svårt, precis som jag vill ha det. Flugval? Det ser ut att vara nymfvak och jag ser inget på ytan. Den ratade (om det nu är samma fisk) torrt i förrgår. Mina nymfer är förtyngda och kommer förmodligen att få en alldeles för kort fiskesträcka i den svaga strömmen. En cdc tuss i storlek 16 blir det. Den kan representera lite allt möjligt. Kan jag få den halvdränkt vore det en fördel inbillar jag mig.

"Som vanligt blir jag förvånad att fisken tar min fluga"

Drar ut lina och börjar vifta lite för att få nån meter utanför spötoppen. Toppen drar i ett par grenar över huvudet. Kepsen har skymt min sikt och ett nytt problem har uppenbarat sig. Som om det inte var svårt nog? Sidounderhandskast med vridning. Gomorron säger jag bara. Första kastet för kort men får ett bra flyt. Andra kastet får jag till knycken och tafsen sträcker ut fint med en perfekt bana fram till fisken. Det är med allra största ödmjukhet jag säger att det kastet var 90 procent tur och resterande 10 beror på gräsmatteträningen. Slurp. Som vanligt blir jag förvånad att fisken tar min fluga och jag dröjer den viktiga tiondelen med lyftningen av spöet.

Skönheten hos vilda öringar i strömmande vatten slutar aldrig att fascinera mig.

En fisk på en hel fiskedag och jag är supernöjd.

//Jeppe